Har kommit hem från Avatar och är förälskad. Löjligt? Tell me about it..
Men det var några ord, så sanna och så ovanligt vanliga. Vill inte berätta ifall det är någon som inte sett den här fantastiska filmen, det skulle inte vara rätt. Rubriken kanske ger något? Iallafall så vill jag inte vara i den här förorenade och förstörda världen, för det är exakt vad som hänt. Dock finns det vissa platser där det är orört, rent och vackert. Jag är trött på alla gråa byggnader, på allt mörkt och onaturligt. Hur vacker skulle det inte att bo på en plats där allt är som det ska vara? Utan alla bilar, fabriker och höghus, utan allting som vi har skapat. Varför måste vi vara så jävla nyfikna? Varför kan vi inte bara låta allting vara? Vi behöver inte veta varför himlen är blå och varför allt är som det är. Det är som det är och det kan vi inte ändra på, ändå försöker vi. Alla de här känslorna dök upp under filmen och jag vill leva i deras värld. Den värld jag lever i nu är grå och tråkig jämnfört med Pandora. Vad ska jag göra här egentligen? Bara leva? 


Jag vet att man inte kan jämnföra med världen "Pandora" som inte är verklig, men förstår ni vad jag menar?

 




Om jag gör såhär istället, blir det samma effekt:









Vart skulle ni vilja vara? Förstår ni vad jag menar?

Jag menar allvar, faktiskt. Robert Pattingson är inte så snygg. Om ni läser böckerna så förstår ni vad jag menar, jag blev faktiskt väldigt besviken (och ja, nu är jag ytlig. Jag vet.) när han fick rollen. Jag trodde att det skulle vara en skådespelare som var lik Edward, och jag tycker inte att Robert Pattingson är det. Det kanske bara är jag som tycker det, är det så? Vill bara säga en sak till, New Moon är mycket bättre än Twilight! När det gäller filmerna alltså ;)








nathalie.

Bara jag som märkt att väldigt många tror (tydligen) vet att 2010 kommer att bli ett hejdundrans år? Faktiskt känns det inte så för mig. Jovisst, ett nytt år. Det känns som att man börjar på ny kula och på ett sätt gör man faktiskt det. Men ändå känns det inte som ett nytt år. Det känns fortfarande som att det är 2009. Jag fattar det inte riktigt förrens till sommaren. Då klickar det för mig. Jag vet att det är 2010, men det betyder inte att det känns som det. Iallafall blir det här året väldigt viktigt, gymnasieval (som jag såklart inte är säker på vilket), slutbetygen sätts (kommer man att få bra eller dåliga betyg? översättning: kommer man att duga eller inte?), balen -10 (kommer det att bli bra eller dåligt? kommer jag överhuvudtaget att gå?), det är så himla mycket som är oklart. Man får bara vänta och se. Allt är upp till sig, kommer jag att göra det till ett bra år eller kommer jag låta slumpen avgöra? Då gör jag det hellre själv, men det kommer inte att bli enkelt. Allting hänger på betygen för mig just nu, det är det enda viktiga. Jag måste prata mer för att få MVG i svenska, något jag har otroligt svårt för. Inte just det att prata, utan att prata i stora grupper, jag klarar inte det. Och vad ska jag säga? "Säg bara något?" Jaha, så om jag "bara säger något" så får jag MVG i svenska? Var det så enkelt? Men då babblar jag på! Vissa har jättelätt för att prata och bryr sig inte om vad andra tycker. Jag är precis tvärtom. Jag tänker hela tiden på vad folk tycker, något jag verkligen inte vill. Jag vill vara självständig och kunna klara mig på egen hand. Något som känns helt omöjligt just nu. Men på något sätt blir det den jag är. Acceptera det eller inte. Jag har inte gjort det, men jag hoppas att jag kommer. Personal? Yes, indeed. Men det är inte ett dugg många som läser, så varför bry sig?




nathalie.

jag har väldigt svårt för att säga ifrån, att kunna skrika rakt ut; SLUTA!
jo, hemma går det bra (speciellt mot alexander ^^) men det är värre i skolan..
jag är väldigt tyst av mig, säger ingenting. kanske då&då men inte alls ofta.
jag är hela tiden rädd att någon ska fälla en kommentar om man säger något.
det känns som att man inte kan försvara sig, man vill säga något minst lika bra tillbaka men man kommer inte på något.
därför säger jag helst ingenting alls. men det skulle vara så jävla skönt att bara kunna skrika rakt ut; HÅLL KÄFTEN!
men gör det då? jovisst, det är lätt att säga. svårare att genomföra..
det skulle dock vara väldigt komiskt att den som nästan aldrig säger något, skriker rakt ut: GE DIG NU!
okej, nu när jag läser igenom hela texten tycker jag att den är jättedåligt skriven, det verkade jättebra att skriva ett sånt här inlägg. någonting om hur jag känner mig. och ja, jag känner mig såhär, varje dag i skolan. jag vill säga något, stå för vad jag tycker, stå för mina åsikter. men jag vågar inte, jag är rädd vad andra ska tycka. och det är just det man inte ska vara, man ska skita i vad andra tycker&tänker. du är du och du får tycka precis som du vill. jag försöker att förstå, försöker intala mig själv att; nej, skitsamma! jag bryr mig inte om vad andra tycker, jag är som jag är och jag tycker som jag tycker. om det inte passar sig är det ditt problem, inte mitt. NU HÄNDER DET GREJER! :D
haha, inlägget blev inte alls som jag tänkt mig :) och rubriken är nu helt fel, den borde heta "att säga någonting alls".


någon som känner igen sig?