Jag kanske är schizofren? För en del av mig längtar så otroligt mycket efter att få stå på en scen, och en annan del av mig vill bara springa så långt bort därifrån som möjligt. Jag har nämligen lite ångest, ska nämligen kanske vara "presenterare" (elr vad det nu heter) på Valborg på Wärs. Tre av mina kompisar är jättetaggade medans jag direkt fryser till is och bara vill försvinna. Jag hatar verkligen att stå på scen, men vill ändå? Det blir ju lite lättare av att vi isåfall ska stå två&två och presentera, att man inte står där själv liksom.. Men ska jag, jag som aldrig säger något, som är blyg och har scenskräck, stå på en scen och prata? Hur ska det här gå egentligen? Jag försöker tänka positivt men jag kommer alltid till tanken "Tänk om jag gör fel? Tänk om jag gör bort mig? Jag vill inte!". Jag försöker tänka att "Det gör inget om du gör bort dig, bry dig inte om vad andra tycker" men det gör jag, jag bryr mig om vad andra tycker om mig. Jag vill inte göra det, men gör det ändå. Får se hur det hela slutar. Det är ju ett tag till Valborg, väl?